På plats i Ukraina – hjälpen når fram! – Hjärta till Hjärta

På plats i Ukraina – hjälpen når fram!

Skyttegravar, minerade sädesfält, tungt beväpnade soldater vid ständigt återkommande vägspärrar, stängda skolor, bensinmackar utan bränsle, nedmonterade väg- och gatuskyltar, brist på basvaror i butiker och många människor som du och jag på flykt för sina liv.

Att åka över Donau mot Ukraina tidigt på morgonen med färjan från Isaccea i Rumänien är en naturskön upplevelse som i alla andra lägen hade väckt förundran. Nu reser vi med en gnagande känsla av osäkerhet och oro, vad väntar på andra sidan? Att stå på båten tillsammans med återvändande kvinnor och barn som varit på flykt i flera månader och som nu i stort mod bestämt sig för att flytta hem igen är märkligt. De är på väg hem, vi är på väg mot något okänt.

Hjälp väl behövd och välkommen

Ukrainska soldater och gränsvakter kontrollerar våra pass och transportdokument. När de förstår vårt ärende glimmar det till i ögonen och de uttalar orden; Humanitarian help – humanitär transport. Hjälp väl behövd och välkommen.

Pastor Andrey Bostan möter oss vid färjeläget. På resan mot Kilia berättar han om hur kriget har förändrat allt och om det sociala arbetet som når ut till många internflyktingar i regionen.

Utan problem passerar vi varje vägspärr. En soldat lyfter förvånat på ögonbrynen när han hör att vi är svenskar och säger, nu måste jag få se era pass.

Vi slås av de märkliga och skrämmande kontrasterna av att färdas genom ett fridfullt landskap med milsvida, grönskande fält för att i nästa ögonblick mötas av vägspärrar och tungt beväpnad militär. Vi ser skyttegravar utmed vägen och varningsskyltar för minor.

Nödvändig hjälp i form av mat, hygienartiklar och blöjor

Första anhalt är Dmitrievka där vår partner delar ut materiellt bistånd i form av mat, hygienartiklar, blöjor och kläder till runt 200 flyktingar. Av dessa är 50 barn som inte har föräldrar på orten utan som befinner sig där med en mormor eller farmor medan föräldrarna jobbar i mer krigsdrabbade städer och samhällen.

Efter att ha lastat av två av de tre skåpbilarna åker vi vidare mot ett boende för mammor med små barn dit vi skickat blöjor, barnmat och mjölkersättning. Sju mammor bor på centret där de får stöd på olika sätt utifrån den situation de befinner sig i.

Nu är det lugnt, men vad vet vi om imorgon?

Nästa anhalt för vår resa är Kilia, en stad med 20 000 invånare som tagit emot 5 000 flyktingar.
När vi åker in i staden finns inga uppenbara indikationer på kriget som rasar i andra delar av landet. De fysiska striderna har inte kommit hit, ännu.

Vi möter fina, glada och tacksamma medmänniskor som jobbar, leker, promenerar, cyklar, handlar i en butik och gör det vi alla gör i vardagen. Vi blir förvånade över det normala, men snart inser vi att det är långt ifrån normalt. Känslan är att mycket är påtagligt fel, krigets påverkan ligger inte bara i det yttre, det som syns, men framförallt som en inre mental påfrestning. Människor försöker leva normalt men oron, rädslan och ovissheten är påtaglig hela tiden. Nu är det lugnt, men vad vet vi om imorgon, eller ens om nästa timme?

En missil har slagit ner

Helt plötsligt börjar flyglarmet eka mellan husen. Människorna runt omkring oss reagerar; samtalen tystnar, sinnen skärps. Vi inser allvaret och lite senare får vi reda på att en missil har slagit ner på ett fält, bara två mil från platsen där vi lastar av vår sista skåpbil. Den andra missilen skjuts ner av pansarvärn över kusten. Vi är i ett land i krig.

Internflyktingar med stora behov.

I Kilia når vårt bistånd fram, det känns mycket bra att se det med egna ögon. Staden Kilia ligger 15 mil från rumänska gränsen, 2,5 mil från Svarta havet och 15 mil från Odessa. I april fick 1 000 personer materiellt stöd på stadens sociala center som har fått en del av vårt bistånd. Kyrkan i Kilia tar hand om 100 personer på flykt som varje vecka får hjälp och stöd, både materiellt och socialt.

Vi möter en av familjerna som flytt från Charkiv med ett litet barn och några husdjur mitt under pågående strider. Under flykten blev Andrey, Katia och Artur beskjutna vilket gjorde att de krockade med en annan bil. De lyckades ta sig vidare och väl framme i Kilia fick de tillgång till ett eget boende, hjälp med mat, kläder och möbler. De är tillfälligt säkra. Andrey är sjöman men har som så många andra mist sitt jobb, och att inte ha någon inkomst är svårt. Frågan som infinner sig är, varför måste de gå igenom detta trauma?

Den humanitära hjälpen från bland annat Sverige och Rumänien distribueras till internflyktingar, människor som förlorat sina jobb och intäkter, till ukrainska soldater som lider brist på både mat och viss materiel.

Vid slutet av dagen, när vi står vid färjeläget på väg tillbaka till Rumänien är vi fulla av intryck, känslor av sorg för alla drabbade medmänniskor men också tacksamhet över att få göra skillnad i en mycket svår situation och med vetskap om att hjälpen når fram.

Mikael Joumé, Direktor

Mattias Lindsmyr, Programkoordinator

MÅNADSGIVARE

GE EN GÅVA

Bli månadsgivare


Som månadsgivare gör du verklig skillnad - tillsammans skapar vi hopp och framtidstro med ett särskilt fokus på utsatta barn och familjer i Östeuropa!


BLI MÅNADSGIVARE

Ge en gåva


Din gåva gör skillnad! Tack för att du bidrar till hopp och framtidstro, förändring och utveckling med ett särskilt fokus på utsatta barn och familjer i Östeuropa!


GE EN GÅVA


GE EN HÖGTIDSGÅVA


GE EN MINNESGÅVA