En värdefull resa – av Per Kvarnbrink

Om du hälsar på hemma hos oss så är ett av det första du möts av sex bilder på barn. Fem är våra egna och den sjätte bilden föreställer en lettisk flicka, Dana, 8 år. Bilden är tagen för 20 år sedan då Dana var vårt sommarbarn. Efter tredje sommaren hälsade jag på henne i hennes specialskola Rauda och vi skrev också till varandra under en tid men till slut hade vi tappat kontakten helt och hållet. Under åren som gått har jag ofta tänkt på henne och undrat hur det går. Rimligen har mycket förändrats då Dana nu är närmare trettio. Jag har ibland trott att Dana bott kvar på skolan och jobbat i köket och när fantasin skenat iväg har hon levt som hemlös eller under andra svåra förhållanden. Jag har helt enkelt inte vetat hur det har gått för henne.

Detektivarbete gav resultat
Så – efter kontakt med Vivi-Ann Ahlström på Hjärta till Hjärta och en del detektivarbete är det med viss förvåning som jag får veta att Dana lever! Hon bor tillsammans med sin man och har en treårig dotter. Byn där hon bor har det vackra namnet Konstantinova och ligger i östra delen av Lettland. Som av en händelse är just Konstantinova en kandidat för att ta emot hjälp från Hjärta till Hjärta och dessutom skulle vårens Lettlandsresa med Vivi-Ann Ahlström avslutas med ett besök i byn. Två av resenärerna lämnade återbud och jag bestämmer mig för att åka med. Det ska bli spännande!
Jag har många tankar inför resan. Hur är det med Lettland idag? Är det lika fattigt som på 1990-talet? Hur är en gruppresa med Hjärtat? Vilka åker med? Hur blir det då jag träffar Dana? Jag får några svar redan på Färjan till Riga. Medresenärerna är goa, vänliga och glada personer. Resan är väl organiserad och vi bor i ett hotell i Riga förutom då vi övernattar i Balvi. Programmet är fyllt av olika besök.

Gripande besök som sätter spår
Vi hinner knappt av båten förrän vi är på väg till Mödrahemmet och organisationen Pakapieni i Tukums. Det är ett fint hem och en fristad för unga mammor och deras barn. Hemmet är mycket fint och det ser nytt ut. Det som förvånar mig mest och som jag kanske missuppfattat totalt är att kvinnan som sköter det dagliga arbetet bor och jobbar där året om. Vilken uppoffring! Innan kvällen besöker vi också 5:e specialskolan i Riga och jag konstaterar att det hänt en hel del på 20 år. Skolan ger ett mycket positivt intryck och personalen verkar engagerad och kompetent. En svensk lärare är också där för att dela med sig av svenska erfarenheter av barn med särskilda behov.
Dag två innehåller många besök hos familjer i närheten av Bauska. Vi delar ut familjepaket och alla familjer får en matcheck på 600 kronor. Det märks att vi är väntade och om det är barn hemma så dyker de ofta ner i banankartongen för att se vad den innehåller. Det är roligt både för oss och för de vi besöker. Dagens sista besök är hos en ensamstående pappa till en son som är sju år. Grabben är borta på dansträning då vi kommer men vi grips alla av situationen. Pappan delar ut post tidigt på morgonen och är uppe halv fyra för att hinna med. Det är kallt inne då vi kommer men det ser ändå bra ut på något sätt. Pappan gör troligen allt han kan för att det ska bli så bra som möjligt. Många av oss har svårt att släppa besöket.

Dagen är här!
Under den tredje dagen åker vi till Balvi. Anna som lovat mig att tolka då jag träffar Dana ansluter på vägen dit. Vi besöker ett kriscenter för barn, en kommunal skola i Balvi och ett antal familjer. I skolan träffar vi också en av eleverna som får ekonomisk hjälp till sin skolgång. De som varit med vid tidigare resor ser ofta skillnaden sedan förra besöket och andra ser saker som de skänkt eller packat för transport till Lettland. Jag förundras över att det är så glad och ibland nästan uppsluppen stämning bland oss som är med på resan. Framstegen gör oss hoppfulla.
Så blir det till slut att åka till Konstantinova. Vägarna blir smalare och övergår till grus. Vi ser is ligga kvar på sjöarna. Det efterlängtade mötet gör att jag blir ganska tyst under resan. Vi börjar med ett skolbesök där barnen sjunger och läser dikter på en lokal dialekt. Efter några familjebesök svänger vi in hos Dana. Så träffs vi då efter alla dessa år. I början av besöket så är alla med i hemmet och Dana har dukat upp kaffe, te och kakor. Hon är stolt då hon berättar att det har gått bra för henne och att skolan har hjälpt henne att förstå hur man kan sköta ett hem och ta hand om gäster. Hon är glad för att vara gift och över sin situation. Efter en stund så åker övriga iväg för att besöka andra familjer och vi blir kvar Anna, Dana och jag. Vi samtalar. Jag förstår att Dana tycker att det är ett lugnt och fint liv i Konstantinova och att det var påfrestande att växa upp på daghem och internatskolor. Till slut sitter vi mycket nära och själva namnet Hjärta till Hjärta får en ny innebörd. Dana tycker att det är bra att ha någon som hon i någon mening kan kalla pappa och berättar samtidigt hur hon saknat en närvarande mamma. Det har varit svårt att själv bli mamma då hon inte har upplevt annat än barnhem och specialskolor. Jag får också veta att somrarna i Sverige var mycket positiva. Dana svarar klockrent ja på frågan om det varit bra för henne att komma till Sverige. Hon lärde sig t ex att cykla och simma och hela resan blev en stor upplevelse. Första gången tyckte hon det var svårt att förstå att hon skulle bo hos oss då vi inte var hennes föräldrar.

Frågor har fått svar
Efter ett tag kommer Danas make Valerij och dottern Anastasia hem och jag ser att det är en fin och kärleksfull familj. Anastasia verkar lugn och Valerij ger ett klokt intryck. Som i många lettiska hem bor det fler personer i huset och i detta fall är det en broder till Valerij.
Att skiljas och åka iväg känns mycket svårt, men jag är otroligt glad för att jag följde med på resan och att många av mina frågor har fått svar. Jag hoppas verkligen att det inte är sista gången vi ses utan att vi kan träffas igen.

Fattigdomen lever kvar
En av mina tankar innan resan var hur det är med landet i sig och hur det är med fattigdomen? Tyvärr ser jag lika stor fattigdom idag som i början av 1990-talet. Visserligen har stadskärnorna rustats upp och jord- och skogsbruk ser många gånger modernt ut men hemma hos de fattigaste är det likadant nu som då. En järnspis för matlagning och uppvärmning, samma tapeter och korkmattor och då man är trångbodda så finns ofta allt man äger i samma rum. Ytterkläder, leksaker, tvättmaskin, sängar och läxböcker. Ofta är det också ordning och reda där mössor och vantar är prydligt travade och kanske är ett av barnens diplom på en framträdande plats i rummet. Jag ser en värme och omtanke i det enkla.

Ni förstår säkert att jag är nöjd med resan. Frågor har fått svar och jag har fått vänner som för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att jag kan åka med igen!

Många hälsningar och varma tankar från Per Kvarnbrink, Hissjö, Umeå

Intresserad av att följa med Hjärta till Hjärta på en resa för att se och uppleva biståndsarbetet på plats? Besök.http://hjartatillhjarta.se/folj-med-pa-vara-resor/ där uppdaterar vi kontinuerligt med information om kommande resor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Ge en gåva

Var med och gör skillnad för utsatta medmänniskor i Afghanistan, Albanien, Bulgarien, Lettland, Rumänien, Ryssland och Sverige.
BG 900-7857
SWISH 123 196 33 47

Klicka här för att ge